En helt vanlig kvinna

Jag är en vanlig kvinna. Jordnära. Realist, men också optimist. Många beskriver mig som lugn och social. Men egentligen är jag introvert. Kan man vara både social och introvert? De flesta som tror sig veta vad ”introvert” och ”extrovert” betyder skulle troligen svara NEJ på den frågan. Jag säger det motsatta – jag är ju själv ett levande exempel.

Utåt sett har jag lätt för att prata med människor jag inte känner, ta kontakt, bubbla på om ingenting. Jag sprider glädje, lugn och positiva vibbar och alla får en stor del av min härliga energi. Och det är just det: jag ger av min egen energi till andra. Det är härligt att se, känna och höra hur folk lyser upp och det ger mig tillfredsställelsen att fortsätta på samma bana. Jag har nått den åldern att jag inte bryr mig lika mycket om vad som ska hända om jag gör fel eller säger fel… för det händer inte så mycket.

Sen har vi min introverta del i min personlighet. Jag har ett stort behov av att pausa. Ständig kontakt med andra människor tömmer mig på energi. Då har jag lärt mig att faktiskt säga nej numera och inte säga ja till allt och alla. Inuti är jag fortfarande den blyga gängliga tjejen med för långa ben som aldrig räckte upp handen och pratade på lektionerna i grundskolan. Jag kände mig inte blyg eller direkt osäker, men det har alltid burit mig emot att prata inför en grupp där jag är en i gruppen. Där jag kan bli bedömd utan att vara helt säker på det jag har att säga. Ligger kanske en viss prestigeångest i det, skulle jag kunna tro.

Det är skillnad att stå framför åskådare eller en publik. Det har jag alltid varit bekväm i. Naturligtvis har även jag varit nervös, men på ett positivt sätt. Jag skulle gissa att en del av det beror på att alla andra är så obekväma. Jag är unik och vill inte vara som alla andra. Så länge jag KAN det jag pratar om, eller för den skull sjunger, så är jag numera inte ett dugg nervös.

Många anser att jag är modig som vågar stå framför en publik. Likaså blir jag beundrad av både män och kvinnor för mitt till synes perfekta liv. Då vill jag säga: TACK! Fantastiskt att ni tycker så! Men det finns inget som är perfekt! Jag har gått igenom mer än vad de flesta vet och det är just det som format mig till den jag är idag. Med en eftertänksam pappa och en mer spontan mamma så har jag försökt plocka det bästa av dem båda. Ibland gör jag medvetna val och ibland inte lika medvetna. Precis som vem som helst. Men det är vad jag gör av dem valen som har betydelse.

Jag fick en fråga en gång: ”Vad ångrar du dig i ditt liv?”. Det blev blankt. Visst har även jag gjort dåliga val ibland, jag är kanske inte alltid så stolt över det jag gjort. Men! Det är återigen det som format mig till den jag är idag.

Min största svaghet skulle jag vilja säga är att jag inte hör av mig tillräckligt till nära och kära. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Min egen reflektion är, och då återkommer jag till min introverta sida, att jag behöver min ”space”, min egentid eller vad du nu vill kalla det. Jag bryr mig väldigt mycket om alla mina nära, men att kallprata är verkligen inte min grej. Även om de flesta inte skulle hålla med mig om det.

Tack och hej, leverpastej!


43 views1 comment

Recent Posts

See All