top of page

My Items

I'm a title.​ Click here to edit me.

Positivt tänkande är det alltid bra?

Positivt tänkande är det alltid bra?

Hej allihop, jag heter Katarina Wos och är fotograf. Det är är mitt första blogginlägg här så jag börjar med en presentation. Jag är född 1980 i Stockholm med polska rötter. Jag har arbetar på Expressbild 2017-2022 där jag fotar barn på skolor och idrottföreningar, djur i djuraffärer, barn på varuhus och företagsporträtt. Det var otroligt lärorikt att arbeta som skolfotograf men också tungt med all utrustning, pressade scheman och alla resor. Det var också otroligt kul med alla människor och få fota gärnet. Nu jobbar jag i en konstnärsbutik och med egna foto-projekt. Jag har haft några riktigt tuffa år bakom mig med skilsmässa och depression. Under den perioden har jag läst mycket självhjälpsböcker och dylikt som har hjälp mig mycket men också gett mig dåligt samvete för jag inte kunde hålla tillbaka mina negativa tankar. Jag förstod heller inte hur vissa andra kunde vara så positiva. Och hur släpper man taget utan att trycka ner sina känslor. Efter mycket jobb med mina tankar insåg jag "alla" hjälp-guruns budskap (...tror jag). Det handlar om att fokusera om, se lösningar inte problemen och se vad man har. Det handlar inte bara om att tänka positivt och förtränga sina dåliga upplevelser. När man förtränger kan det bli farligt då kan det samla sig i en hög långt ner i själen tills en dag det blir för mycket och exploderar. En annan sak som är lika farligt är att älta och bara fokusera på sina problem och det man inte har. Och det här "alla positiva människor" har rätt, tänk positivt! Det går att tänka positivt utan att förtränga sina känslor. Att sörja är en viktigt del i sitt välmående så att tillåta negativa tankar och vara ledsen när något tråkigt har inträffat är nödvändigt för självläkandet. Det blir dåligt när det går för långt och blir ett ältande tycka-synd-om-sig-själv. Då kan man bestämma sig att idag sörjer jag men imorgon ska jag jobba med mitt psyke. Att vända sin negativa tankar på ett bra sätt är att analysera sina tankar och bli medveten vilka tankar man har och hur de tankarna får en att känna. Många tankar är inte fakta utan bara vad man tror. Som tex. man tror en person tyckter illa om en för personen hälsade inte men i själva verket kanske den personen fick nyss ett dåligt meddelande som fick personen att gå in i sig själv och har inget med dig att göra. Genom att bli medveten kan du också ändra på dig. Vet man inte om att man gör något "fel" kan man inte förändra det, medvetenhet är alltid första steget till förändring. När man analyser sina tankar avdramatiserar man dem och får lite självdistans som gör att man ser klarare. Frågor man kan ställa till sig själv när man analyser är: Är det en bra tanke?, Hur får den mig att må?, Är det fakta?, Vill jag må så här? m.m. Andra steget till ett positivt tänkande är att fokusera om. Vänd blicken på det du har. Vad är du tacksam för. När man ligger på botten är det svårt att hitta något man är tacksam för, allt känns för jävigt men oavsett hur jädrans långt ner på botten du är så kan man alltid hitta något bra. Det behöver inte vara något stort kan vara något pytte pytte litet vardagligt men du får inte ge dig förrän du har hittat det. När man väl har hittat en tacksamhet hittar man fler. Är man tacksam mår man bättre även om det bara är för någon minut. Ju mer man fokuserar på vad man är tacksam för desto lättare är det att se det positiva man har i livet. När man bara ser sina problem så blir de större och flera genom att istället fokuser på olika lösningar får man mer energi att hitta just lösningen och tillslut har man hittat en väg ut. Jag själv mådde så dåligt av min ångest, bitterhet och misslyckades att det kändes som det höll på att äta upp mig inifrån. Genom att använda mig av de tipsen jag skrivit här ovanför hittade jag en väg ut. En dag kändes det som stenar lossade ifrån mitt bröst. Bit för bit började pusselbitar falla på plast och jag började få ordning på mitt liv och mina destruktiva tankar. Dock så ältar jag fortfarande lite då och då men jag har lärt mig hur man bryter de destruktiva tankebanorna som gör att jag kan komma tillbaka på rätt spår fortare. När känslan av stenar som lossade kom började jag år 2020 mitt fotoprojekt "En sten föll från mitt bröst" med förhoppning att inspirerar andra med känslan att det kommer att lösa sig. Inget varar för evigt så det gäller att både ta till vara på ljuspunkterna i livet och inte fastna i det mörka. Man kan inte alltid styra vad som händer i sin omgivning, men man kan styra hur man reagerar på den. Bilderna som visas här är från serien "En sten föll från mitt bröst" som jag fortfarande jobbar med och utvecklar. Vill du se mer gå till min hemsida: https://wos.se/ eller Instagram: https://www.instagram.com/fotograf_katarinawos/

New collaboration

New collaboration

Suddenly it happens. That when most things seem to be right. I'm often looking for people for my various photo sessions and it's not always the easiest, which is perhaps not so strange of course because I'm usually looking for people who can be part of my more artistic image ideas. It's a divided world we live in where some people would absolutely not choose to photograph themselves naked, but where another part instead takes back the power over their bodies and likes to photograph themselves just because they can and for a deeper purpose. Then there are those who are absolutely not comfortable showing themselves without make-up or retouching, regardless of whether it is naked or clothed, while there are those who think it is important to be completely natural in a world full of filters, fakes and intervention. I belong to those who prefer to collaborate with those who can both imagine photographing the naked and those who are natural and can stand for how they look without using filters and retouching. Regardless of age, gender, weight, etc. Yes, you've heard all that before, but it bears repeating. In my latest work, I am so proud to present Ellen. We have known each other for a number of years back in time and in completely different forms than photographer and model. For various reasons, our paths crossed again and my photography came into play. I told you what is important to me in my photos and above all in the people I choose to photograph. Ellen is a person who really fits in and luckily has roughly the same opinions about the pictures in particular. Now we've photographed twice and I think it's among the best pictures I've photographed and it depends mostly on Ellen. Sure, I've gotten better with the camera, find good photo spots and can explain more how I think with the pictures, but the ones who do the big job are the ones in front of the camera who share themselves in a vulnerable position to say the least. It is with great reverence and my absolute greatest respect that I welcome Ellen in my pictures. I hope and believe that there will be many more pictures where she appears. Keep an eye on the website for the latest pictures and if you feel you are interested in being part of one of my picture ideas, click here and read more. #tfp #modell #fotosessioner #fotograf #mafoto

Nytt samarbete

Nytt samarbete

Plötsligt händer det. Det där när det mesta liksom stämmer. Jag söker ju ofta folk till mina olika fotosessioner och det är inte alltid det enklaste, vilket kanske inte är så konstigt såklart eftersom jag oftast söker de som kan vara med i mina mer konstnärliga bildidéer. Det är en splittrad värld vi lever i där en del personer absolut inte skulle välja att fotografera sig naket men där en annan del istället tar tillbaka makten över sin kroppar och gärna fotograferar sig bara för att man kan och för ett djupare syfte. Sen finns de som absolut inte är bekväma i att visa sig utan smink eller retusch, avsett om det är naket eller påklätt, samtidigt som det finns de som tycker att det är viktigt att kunna vara helt naturlig i en värld full av filter, fejk och ingrepp. Jag tillhör de som helst samarbetar med de som både kan tänka sig att fotografera naket och de som är naturliga och kan stå för hur man ser ut utan att använda filter och retuschering. Oavsett ålder, kön, vikt, osv. Ja allt det där har ni hört förut, men det tål att upprepas. I mitt senaste arbete är jag så stolt över att kunna presentera Ellen. Vi har känt varandra sedan ett antal år tillbaka i tiden och under helt andra former än fotograf och modell. Av olika anledningar korsades våra vägar igen och mitt fotograferande kom på tal. Jag berättade vad som är viktigt för mig i mina bilder och framförallt i de personer jag väljer att fotografera. Ellen är en person som verkligen passar in och som tur var har ungefär samma åsikter om just bilderna. Nu har vi fotograferat två gånger och jag tycker det är bland de bästa bilderna jag fotograferat och det hänger till största del på Ellen. Visst har jag blivit bättre på kameran, hitta bra fotoplatser och kan förklara mer hur jag tänker med bilderna, men de som gör det stora jobbet är ju de framför kamera som delar med sig av sig själva i en minst sagt utsatt position. Det är med stor vördnad och min absolut största respekt jag välkomnar Ellen i mina bilder. Jag hoppas och tror att det kommer många fler bilder där hon dyker upp. Håll koll på hemsidan för de senaste bilderna och känner du att du är intresserad av att vara med i någon av mina bildidéer så klicka här och läs mer. #tfp #modell #fotosessioner #fotograf #mafoto

A rarebastard on the loose

A rarebastard on the loose

Hello individuals, long time no written, now there will be a change to it. Quick recap of what has happened these nine months in the not-so-new-year-anymore. Modellar jag fortfarande? Ajjemän, både som krokimodell och framför kameran. Still a preschool teacher? Is it true and, however, in another municipality. Yes, I have emigrated from Väschöttaland to Småland and have been a Jönköping resident since May. The year 2022 has been an... Interesting year. During the spring semester, I worked, studied (took a course in sexology at Malmö University), danced Poledance and moved. Went on a punk cruise (better known as the Close-up Boat), a twenty-four hour cruise with alcohol, nice people and a lot of good bands and then ran the Gothenburg Roundabout, hey and whoah. The spring semester 2022 has been wonderfully cozy full of training, quizzes, excursions, ice hockey, photo sessions, openings and lots of nice people. Has also been best(wo)man to one of my cousins! How come I moved then? Well, I needed a change of scenery, in short. Got hold of an apartment in Jönköping very quickly and so the whole rollercoaster started... Of course they were emotional and upheaval, but so far it still feels like the right decision. I feel so good at my new workplace and with the people I've gotten to know since I moved here, it just feels more and more like home all the time. My world has expanded and the people I have in my life, old and new... You are precious. The reason why I started studying sexology was to be able to change careers in the future, these plans are a bit on the shelf as, together with the move, I got a little rekindling to my profession, and really to life in general. Even though I always live by always look on the bright side of life, last year it was hard to keep that approach. However, it has become much easier during these months. The summer and beyond now then? Well, bearing in mind that I fined the municipality when I moved, I didn't get very many vacation days, so the summer has been work, work and work with a week's vacation, not because they have prevented me from doing lots of things, weekdays and weekends. Discovered Jönköping, went karting, went to lots of gigs, opera and concerts, parties, road trips, went to Kolmården, went to the spa and of course, lots of quizzes. Also started to learn to play the bass, as I am the bass player in a newly started punk band - we don't have a band name really yet, but they are coming. Made some new tattoos, so now I have sixteen, and more to come. Also turned thirty years old, a proper celebration because it will be in a week and a half, damn it. During the summer I have also been invited to become a member of RareBastards, a tribe that celebrates bastards who dare to be different. Very honored by it and a proud member. Fall semester 2022, started shaky at work and last week was a very tough week. Work-wise. Thank God for wonderful colleagues, loved ones. The new energy I felt at the move has dulled though... Even though it has been tough and one has felt quite dull - in the middle of it all I still felt good, it was a very nice feeling because it had been a while since I felt it. An inner balance has become stronger and more balanced. The ones that give me positive energy and recovery are stronger than the ones that drag me down. I haven't felt this strong in almost two years. Think how you develop without even understanding it, until you end up in situations or the like that before could knock you over and instead feel "well, I'm standing firm". So, the coming autumn and winter have a lot of great things to offer, more photo shoots and crochet jobs, rope with the band, training and of course quizzes. I can't answer what the next post will be about, but it shouldn't take as long for the next post as this one took. A messy post, but a quick recap can easily get a little messy. You can follow a lot of what happens in my life and everyday life on my instagram; Liiguustavsson. Now we wave goodbye to summer and cozy up to the beautiful
colors of autumn. Glöm inte, människor, att always look on the bright side of life. Ses i nästa inlägg! #liiguustavsson #rarebastards #newpost #alwayslookonthebrightsideoflife

A rarebastard on the loose

A rarebastard on the loose

Hola individer, long time no written, nu ska det bli ändring på den. Snabbrepris om vad som har hänt dessa nio månader på det inte-så-nya-året-längre. Modellar jag fortfarande? Ajjemän, både som krokimodell och framför kameran. Fortfarande förskollärare? Stämmer den och, dock i en annan kommun. Ja, jag har emigrerat från Väschöttaland till Småland och är sedan maj en Jönköpingsbo. År 2022 har varit ett... Intressant år. Under vårterminen har jag jobbat, pluggat (tog en kurs i sexologi på Malmös universitet), dansat Poledance och flyttat. Åkt på punkkryssning (mer känt som Close-up Båten), tjugofyra timmars kryssning med alkohol, fina människor och massa bra band och sprang därefter Göteborgsvarvet, hej och hå. Vårterminen 2022 har varit underbart mysigt fullt med träning, quiz, utflykter, ishockey, photosessions, vernissage och massor med fina människor. Har även varit best(wo)man till en av mina kusiner! Hur kom det sig att jag flyttade då? Well, jag behövde miljöombyte, kort och gott. Fick tag på en lägenhet i Jönköping väldigt snabbt och så var hela ruljangsen igång... Klart de var känslosamt och omvälvande, det känns dock änsålänge som rätt beslut. Trivs så bra på min nya arbetsplats och med de människor som jag lärt känna sen jag flyttade hit, det känns bara mer och mer som hemma hela tiden. Min värld har utvidgats och de människor jag har i mitt liv, gamla som nya... Ni är guldvärda. Varför jag började plugga sexologi var för att framöver kunna byta yrkesbana, dessa planer ligger lite på hyllan då iochmed flytten fick jag en liten nytändning till min profession, och egentligen till livet överlag. Even though jag alltid lever efter always look on the bright side of life var förra året kämpigt att hålla det förhållningssättet. Det har dock blivit mycket lättare under dessa månader. Sommaren och framtill nu då? Jo, medtanke på att jag böt kommun när jag flyttade fick jag inte jättemånga semesterdagar, så sommaren har varit jobb, jobb och jobb med en veckas semester, inte för att de har hindrat mig från att göra massa saker, vardagar som helger. Upptäckt Jönköping, åkt gokart, gått på massa spelningar, opera och konserter, fester, roadtrips, vart på Kolmården, vart på spa och självklart, massa quiz. Har även börjat lära mig spela bas, då jag är bassist i ett nystartat punkband - vi har inget bandnamn riktigt än, men de kommer. Gjort en del nya tatueringar, så nu har jag sexton stycken, and more to come. Har även fyllt hela trettio år, ett ordentligt firande för det kommer bli om en och enhalv vecka, taggar jävel på den. Under sommaren har jag även blivit inbjuden till att bli medlem i RareBastards, a tribe som hyllar bastards who dare to be different. Väldigt hedrad över den och är stolt medlem. Höstterminen 2022, började skakigt på jobbet och förra veckan var en väldigt tuff vecka. Arbetsmässigt. Tack och lov för fina kollegor, nära och kära. Nytändningen jag kände vid flytten har mattats dock... Även fast det har varit tufft och en har känt sig rätt matt - mitt i allt mådde jag fortfarande bra, det var en väldigt skön känsla för det var ett tag sedan jag kände den. En inre balans har blivit starkare och mer balanserad. De som ger mig positiv energi och återhämtning är starkare än det som drar ner. Så stark har jag inte känt mig på nästan två år. Tänk vad en utvecklas utan att knappt ens förstå det, förrän en hamnar i situationer eller dylikt som innan kunde dra omkull en och istället känna "nä, jag står stadigt". Så, kommande höst och vinter har massa härligt att bjuda på, fler fotograferingar och krokijobb, rep med bandet, träning och självklart quiz. Jag kan inte svara på vad nästa inlägg kommer att handla om, men det ska inte dröja lika länge till nästa inlägg som detta inlägg tog. Ett rörigt inlägg, men en snabbrecap kan lätt bli lite messy. Mycket som händer i mitt liv och min vardag kan ni följa på min instagram; liiguustavsson. Nu vinkar vi hejdå till sommaren och myser in i höstens fina färger. Glöm inte, människor, att always look on the bright side of life. Ses i nästa inlägg! #liiguustavsson #rarebastards #newpost #alwayslookonthebrightsideoflife

Sweden Rock Festival 2022

Sweden Rock Festival 2022

So it was finally time, after more than two years of waiting, with pandemics, cultural and social abstinence and a troubled world at large. SRF is the place that gives you a break in the necessities of life SRF is the place that gives you several days with good music, nice people, good food and market. Despite the fact that there are more than 46,000 people in the place, it is calm and nice and that is probably because we hard rockers, "Satan's people", are such damn good and nice people under the rivets, leather and make-up. Again an example that one should not judge the dog by the hair. My first visit to SRF happened somewhere in the late 90's. Bands like Deep Purple and Scorpions were the big draws. I was around 20 years old myself and it felt great to hang out in a place like SRF. Even then, I was struck by how calm it was. Sure, there is fullness, but not in such a way that it leads to worse things than that someone is sitting and half asleep with his mouth open against the riot fence. Anyway, I was completely taken by the festival and visited it again a couple of years later and with the same feeling. Then a few years passed again and I started working for a municipal newspaper that turned to people with a diagnosis. A recurring wish was to read about music, meetings with celebrities and the like. I came up with this again with SRF and sent an email. It resulted in another two years of festival but this time in the photo ditch. I was completely novice at it and used one of the first "qualitative" digital system cameras at the full 5MP. A lot of pictures were crap with too long shutter speeds in the dark or with noise after too high an ISO but some could be used but above all something was born there and then. Before, I had mostly photographed nature and models. I had the hard rock in my blood a long time ago, but I had never thought that it was possible to combine. Until now then. It was a completely magical feeling to stand there in the ditch and look up at their idols who wrote and performed the music that meant so much. Who saved one when one was angry, who gave energy when one is tired, who supported one through love and heartache. Now they were standing there in front of me, looking into my camera. Bildtext: Steve Lee med Gotthard, Lita Ford, David Coverdale med Whitesnake, Vivian Campbell med Def Leppard That's what happened to many people. I had a family and children and the energy and money is running out. It's the best thing that happened to me so misunderstand me right, but of course it affects both finances and stamina and I became comfortable. However, I kept the festival photography alive through the local festival Skogsröjet where I have a standing invitation so it worked out well. Both family life and festival photography without much effort. I also photographed during Bråvalla Festival for two years, but there was so much sadness that it took the edge off the music. As the years went by, my children joined the Skogsröjet festival. The daughter got tired after a couple of years but my son liked both the music, the atmosphere and the festival and has been involved in most Skogsröj since a number of years ago. Bildtext: Meet and greet med Udo Dirkschneider, Nachotallrik med Mio Mio med Jocke Berg Hardcore Superstar, jag redo för nästa konsert. Pandemic and social distancing Then came that fucking pandemic in the end and it probably always lasted. What was so difficult to get over and believe in was still our reality. Schools closed, people worked at home, fewer and fewer people met and most of the cultural life ceased. Mental illness rose and everyday life went into some kind of strange haze. The first year really sucked and was stressful for several reasons. The second year was somehow a bit used, but so bending there are more and more small events that took place online. Bands had small live performances and you could follow idols at home in the living room and slowly but surely you found your way back. One day my son, Mio, asked if we would take and buy tickets for SRF22 and yes why not. If it did not work out, you would at least be able to go on SRF23, probably. Anyway, we bought tickets and it increased our quality of life anyway. To have something to look forward to, hard rock is something we have in common. Then the restrictions release more and more and you start to understand that this can actually become a reality in June. Now my thought arises to contact SRF to see if there is any opportunity to get a press pass and photograph the festival. After about 10 years at Skogsröjet, I have a fairly solid image bank and I have learned to capture those moments in a concert that I think gives the little extra in the image. I sent over the link to my website to the press officer at SRF who was impressed by the pictures and liked what she saw. The photo vest was fixed and I was both extremely happy, a little nervous and above all I felt that it was a great honor to have the opportunity. I just hope I can deliver so they are satisfied. SRF 2022 Now an intense weekend is over and SRF2022 has gone off the rails and how should the phase be summed up? Already the first evening when we checked in the caravan, we pulled down to the festival area and picked up a photo vest and press pass. Unfortunately we did not have tickets for Wednesday and missed bands like Evergrey and Megadeth but to just stand out there and feel the atmosphere was magical. It felt like coming home. I recognized places, houses, the road and everything. By and large, the festival was a fantastic experience and the only thing that does not feel so good is probably that we did not have a ticket until Wednesday, but we will have that next time. Of course there is always something to complain about but personally I do not like to spread such things and am of the opinion that you experience things differently so why should I spread negative energy on things? There is always a refill at a festival, but I think it is handled so nicely. Guards / police lead people out who are not feeling well and the worst thing you can see is someone who has gone out on the lawn. Most people are just happy. Of course, rubbish is thrown away even if the place is full of rubbish bins, but that is probably the price you have to pay when you also sell alcohol and those who drink enough probably throw away their rubbish as they should. Guns and roses sucked and you've probably read about it in newspapers and I can only agree, but a compliment because they even try to give us their old hits even if there is no voice or if you only do it because you are bound to a contract. Somehow I suffered a bit with them because I guess when you are a musician you understand that you do not deliver so well anymore even if you want to. So damn very good The little things I wrote above certainly do not detract from my overall impression of the festival at all. I have had absolutely fantastic and wonderful days with really good music, both old and new. Even if you run out after a few days, I already long to return and clearly expect to be back maybe already next year. I also get extra happy when newspapers and the police report on a quiet festival without rapes, minimal drugs and no fights. It was probably only a few drones that disturbed the airspace. Completely different from e.g. Bråvalla Festival where I photographed for two years, but where drugs, violence and rape came into focus in a completely different way, which meant that the festival was closed down. Thursday Offered a number of bands in different genres. I chose to photograph according to what I myself was interested in and then it sometimes becomes difficult to choose because some bands start at the same time on different scenes. Some of the bands I have already photographed and some I will photograph at Skogsröjet so the choice for Thursday was, Sodom, 10cc, Accept, Dropkick Murphys, Wormwood, Volbeat and Nightwish. What stood out here was clearly Volbeat and Nightwish. There are a hell of a lot of boring opinions about Volbeat, which is completely outrageous I think because they drew large audiences and offered a cruel show. If you do not like it, you do not need to check or listen. A fun detail was at the end of the show when they invited a group of children from the audience. They got to stand and sing and even play on Michael Poulsen's guitar. How big is it for a small child? Sodom was awesome live and fun to hear something new. The joy in Dropkick Murphy's performance is hard to beat and the weight and pressure in Accept goes right to the heart. 10cc stands out with its funk-pop, but are cruelly talented musicians who deliver old classics such as "wallstreet shuffle", "Im not in love" etc. I checked out Wormwood mostly because my son likes them. it's not really my style but live is always live. The highlight for me was Nightwish which offered a great performance and joy. Friday Became even more intense and had a really nice selection with Amaranthe, DAD, Opeth, Saxon, The Hellacopters, In Flames and Mercyful fate. I would have liked to have seen Kingdom Come, Nashville Pussy and Praying Mantis but it was not possible to do so logistically. On this day there was nothing to complain about. It was just walking between the scenes where the bands took turns. Amaranthe has a fun concept this summer where they invite different singers for the "grow parts" and they always deliver, I think. DAD is also always a band to be reckoned with. I have listened to Opeth for a while and marveled at their style of music and their ability to jump between different genres in one and the same song. It was a really good concert with a humble Mikael Åkerfeldt who almost takes down Opeth's greatness a little too much. Jumping between songs, jazz, rock and black metal is an awesome experience that I will have with me for a long time. Saxon is also a group that I have seen many times and although they are older men now, they deliver on a cruel hay level with a good island. The hits take turns. The Hellacopters are a party band and their beautiful rock and roll spider joy. It's fun to see Dregen jump around even though he's wearing plaster right now and has some difficulties. In Flames gave me my first appearance and sure. They have changed some members and have Chris Broderick (Megadeth among others) on guitar, but what an island and what show they offered. They drew a really large audience and it was obvious that Anders Fridén was moved by the reception. The old legend King Diamond ended Friday with his Mercyful Fate which is a mixture of watching an old nice horror movie and listening to falsetto hard rock. Can there be a better ending ?! Saturday The end of everything and a high expectation but some concern for the evening's final act. Unfortunately we were quite tough on Saturday and took a proper nap so we missed some acts during the day but for me it was at least Hardcore Superstar, Night Ranger and Within Temptation. I have seen and photographed the former several times, but Hardcore Superstar is one of Sweden's best bands in its genre. They know how to give a good concert and are incredibly fun to photograph. It's not the easiest thing to catch a jumping, bouncing Jocke Berg but it's easier to catch Vic Zino with his poses and empathy. Night Ranger are classic hard rock legends with their "Sister Christian" which many nowadays associate with the film / musical Rock of Ages. For me, these are a typical example of a band that is so much better and heavier live on recording. Fun to hear some old Damn Yankees songs too and the guitarists really love to end up in the picture with their rehearsed poses. Tonight's and for me the festival's best concert offered by Within Temptation. It was among the best I have seen with its weight and its symphonic elements. They are awesome musicians and had a wonderful stage show with fire and scenery. Singer Sharon Den Adel radiates such power and joy and even here it is noticeable that it means a lot to the band to be able to stand on stage again and meet their audience. In summary Thank you for being able to read all the way here. If you have not been to SRF but had thoughts about it, I can only say, stop hesitating and go. It is a fantastic selection with music on five stages. You have to look for a calmer and safer festival and the atmosphere at and around the festival is unbeatable. Despite the almost 50,000 visitors, it is rarely experienced as crowded. This year, there was perhaps extra emotion and respect from both artists and visitors after two and a half years of pandemic. All love and respect to visitors and organizers of Sweden Rock Festival. You have succeeded again. Bildtext: Diverse publikbilder från SRF2022.

Sweden Rock Festival 2022

Sweden Rock Festival 2022

Så var det äntligen dags, efter mer än två års väntan, med pandemier, kulturell och social avhållsamhet och en orolig värld i stort. SRF är platsen som ger dig en paus i livets måsten SRF är platsen som ger dig flera dagar med bra musik, trevligt folk, god mat och marknad. Trots att det florerar över 46000 personer på platsen så är lugnt och trevligt och det är nog för att vi hårdrockare, "Satans people", är så jäkla goa och trevliga folk under nitarna, lädret och sminket. Återigen ett exempel att man inte ska döma hunden efter håret. Mitt första besök på SRF skedde någonstans i slutet av 90talet. Det var band som Deep purple och Scorpions som var de stora dragplåstren. Jag var runt 20 år själv och det kändes stort att hänga på en plats som SRF. Redan då slogs jag av hur lugnt det var. Visst finns det fylla men inte så att det leder till värre saker än att det sitter nån och halvsover med öppen mun mot kravallstaketet. Hur som helst så blev jag helt tagen av festivalen och besökte den åter igen ett par år efteråt och med samma känsla. Sen gick det några år igen och jag började arbeta på en kommunal tidning som vände sig till personer med diagnos. Ett återkommande önskemål var att läsa om musik, möten med kändisar och liknande. Jag kom på det här med SRF igen och skickade ett mail. Det resulterade i ytterligare två år av festival men den här gången i fotodiket. Jag var helt novis på det och använde en av de första "kvalitativa" digitala systemkamerorna på hela 5MP. En hel del bilder blev skit med för långa slutartider i mörkret eller med brus efter allt för hög ISO men några gick att använda men framförallt så föddes det något där och då. Innan hade jag mest fotograferat natur och modeller. Hårdrocken hade jag i blodet sedan långt tillbaka men inte hade jag någonsin tänkt på att det gick att kombinera. Tills nu då. Det var en helt magisk känsla att stå där i diket och blicka upp på sina idoler som skrivit och framfört den musik som betytt så mycket. Som räddat en när man varit arg, som gett energi när man är trött, som stöttat en genom kärlek och hjärtesorg. Nu stod de där framför mig och tittade in i min kamera. Bildtext: Steve Lee med Gotthard, Lita Ford, David Coverdale med Whitesnake, Vivian Campbell med Def Leppard Så hände det som händer många. Jag fick familj och barn och orken och pengarna tryter lite grann. Det är det bästa som hänt mig så missförstå mig rätt, men såklart påverkar det både ekonomi och ork och jag blev bekväm. Jag höll dock festivalfotograferandet vid liv genom den lokala festivalen Skogsröjet där jag har en stående inbjudan så det löste sig bra. Både familjeliv och festivalfoto utan större ansträngningar. Jag fotograferade även under Bråvalla Festival två år men där hände så