My Items

I'm a title. ​Click here to edit me.

Periodare

Hej! Jag heter Peter och är en hobbyfotograf i Göteborg och jag är en periodare. Periodare inom fotografi alltså. Det är nog ganska tydligt om man tittar på min instagram: https://www.instagram.com/peter_nystrom_photos/ Det som är så bra med foto som hobby är dess variation. Man kan fokusera på så många olika genre. Ena dagen kan man fotografera porträtt på sin hund, en liten produkt i ett ljustält, solned/uppgångar, modeller i studio eller gå ut på stan och plåta människor i deras vardag eller cityscapes osv. Ja variationen är nästan oändlig. Och när man inte fotograferar så kan man mecka med bilder i Photoshop. Jag tröttnar lätt på saker och behöver variation så därför passar den här hobbyn mig så bra. Nyligen så var jag inne i en porträttperiod och jag tänkte skriva några ord om hur det hela började. 2010 så ville jag lära mig att fotografera porträtt så jag sökte modeller i en facebookgrupp för att få en start. Det är inte så enkelt som nybörjare att få tag i modeller om man inte har något portfolio att visa upp men jag hade tur. Fick svar av Jaeni, en tjej som hade hade modellat en hel del och visade upp fantastiska bilder från duktiga fotografer där hon stått modell. Jag fick såklart prestationsångest men samtidigt blev jag väldigt taggad. Innan vi plåtade första gången så fick jag följa med henne och Sven Sundqvist, en fotograf som hade studio på Hisingen för att se hur det går till. Detta var lärorikt för mig. Att få se hur han riggade blixtar osv och se hur dom samarbetade. Jag hade kameran med mig och dom var snälla och lät mig ta några bilder också. Jag blev helt såld på detta så ett par veckor senare så hade jag ett par ett par studioblixar och backdrops hemma i vardagsrummet så det var bara att sätta igång och öva. Jaeni ställde upp som modell flera gånger i början och eftersom hon är duktig med poser och uttryck så kunde jag fokusera på det tekniska vilket underlättade en hel del. Jag är mycket tacksam för Jaeni för att hon ställde upp för mig som var så grön på det här. Jag tror inte att det är särskilt vanligt att en erfaren modell ställer upp såhär mycket för en nybörjare. Tack Jaeni! Och tack Mattias som gav mig äran att få skriva här! Här kommer några bilder som jag tagit genom åren. Från första studiosessionen med Jaeni och Sven. https://www.instagram.com/jaeniskitchen/ Eliza https://www.instagram.com/eriizas/ Cattis. https://www.instagram.com/cattisjansson/ Fredrik https://www.instagram.com/fkbody/ Malin https://www.instagram.com/rare_diamond2020/ Amy Lee https://www.instagram.com/leesheldonfit/ Low-key med Ruth https://www.instagram.com/ruthieruthruhweza/ Eliza igen.

Äntligen!

Det blev liksom inte som man tänkte sig året 2020 och antagligen inte heller 2021. Restriktioner hit och dit, rädslan för att bli sjuk, rädslan för att förlora vänner och anhöriga blev en svår balansgång i vardagslivet. Till en början kunde det nästan upplevas lite mysigt när hela familjen var hemma i förkylningstider, men så går tiden och det blir inte lika roligt längre. Arbetsplatser stängs ner, skolor kör distans, kulturella evenemang flyttas fram, att inte kunna träffa vänner och familj som förr blir mer och mer påfrestande. Möjligheterna kring fotografering blir annorlunda. Inga konserter, inga modeller, motivationen sjunker... Är det något människan är ganska bra på så är det att anpassa sig. Konserter och andra evenemang körs online, man kan träffa vänner om en under lite andra omständigheter och även om pandemin fortsätter så känner i alla fall jag ett smått, men växande ljus i mörkret. Det är lätt att bara se det negativa först och nästan bli lite handlingsförlamad för att man är "trött på situationen", men sen går den där handlingsförlamningen över till ett mer "Nej, nu är jag så jäkla trött på den här situationen så nu hittar vi på nått", i alla fall för mig. Jag har ju en massa fotoidéer på hemsidan som jag verkligen vill hitta personer till. Ibland blir man osäker och undrar om man "törs" genomföra vissa, att de kanske ska framtå på fel sett, eller att man ska bli missförstådd. Men så tänker jag att nej, så länge jag är trygg i mina syften, varför jag gör de sessioner jag gör så är jag bekväm i det. Det kommer alltid finnas folk med andra åsikter, kanske elaka åsikter, men vet ni. Det är OK. Det får stå för dom personerna och det är deras, antagligen fördomsfulla åsikt. Så känner du att du vill vara med på en eller flera av mina sessioner, tveka aldrig på att höra av dig. Kanske har du frågor och funderingar. Vad menar han egentligen? Och nej, du behöver inte se ut på ett visst sätt, ha erfarenhet, tillhöra ett visst kön (beroende på session såklart) eller vara i en viss ålder. Jag vill samarbeta med just dig, precis så som du är, det är det som är grejen. Så länge vi har liknande åsikter och vet varför vi fotar och vart bilderna kommer hamna. Ledord för mig är just begrepp som "kroppspositivism", "jämställdhet", "våga", "nyfikenhet", "var dig själv", "kroppar är konst", "naturlighet", "naket är inte porr", "alla är fina på sitt sätt".... Äntligen Så äntligen fick jag ha min första studioplåtning på över ett år och det var så himla kul och det blev otroligt bra bilder i mitt tycke. Jag kanske var för positiv och på under plåtningen bara för att jag var så himla glad att det äntligen blev av, men det borde vara bättre än motsatsen haha. Det går ju såklart att fotografera i studio även under en pandemi. Handsprit, avstånd och sunt förnuft är det som gäller. Jag fick den stora äran att fotografera Sandra. En stark, målmedveten kvinna som vet vad hon vill. Hon är mamma, skådespelerska, dansare och en medmänniska. Håll utkik efter henne för jag är övertygad om att vi kommer se mer av Sandra framöver.

Årets första bilder

Jag kan väll villigt erkänna att inspirationen inte legat på topp den senaste månaden. Jag tycker det är svårt att hitta motivation och inspiration när det känns grått, blött och som sen eftermiddag dygnet runt. Jag jobbar med ett bildmontage, men även det tar lite tid. Hur som helt. För ett par dagar sen var jag och mina "barn" bjudna till min systers ena dotter. Hon bor väldigt fint mitt i det vackra Östergötland och ville visa oss ett häftigt ödehus. För några år sedan jagade jag verkligen ödehus. Det är något alldeles särskilt att hitta och gå in i gamla hus. Det andas historia och det är med stor respekt för tidigare ägare och vad man kan tänkas hitta som man beträder husen. Jag rör sällan något utan iakttar och dokumenterar för såväl mig själv som eftervärlden för det är en bit svunnen tid som finns kvar i de flesta ödehusen. Många hus har rivits av markägare de senaste åren, en del sätts igen och får stå och självdö och en del har förstörts av ungdomar som hittat de och har dem som tillflyktsort, festplats eller bara i bristen på annat vettigt att göra. Just det här huset omges av en lada, förrådsbyggnader och diverse andra småhus. Efter vissa fynd kan man misstänka att det inte varit bebott sedan i slutet av 1970talet. Man kan undra hur livet såg ut här då? Det fanns jordbruksmaskiner, vagnar och plats för djur. En av de boende hette antagligen Nils Ragnar Valentin, ett både vanligt och samtidigt lite högtidligt namn. Bilderna talar för sig själva om man tar sig tid att titta på detaljerna. Samtidigt gillar jag att leka med tanken att använda scenerna som material i min session "Rewind". Vill du vara med på det så kontakta mig annars tycker jag att du ska kolla in bilderna här nedan och drömma dig bort till 70talet ett tag.

Min foto resa

Hej mitt namn är Rebecca och jag är en 26 år gammal tjej från Göteborg av svenskt och kinesiskt ursprung. Jag fann passionen för modellandet lite smått runt 14 - års åldern men började inte påriktigt förrän vid 22 och detta var under sommaren 2017. Jag är målinriktad, passionerad och kreativ vilket jag har god användning av när jag håller på med mitt intresse. Efter ett tag så fann jag dessutom mer intresse i självporträtt och har hållit på med detta sen 2 år tillbaka i tiden. Samt så älskar jag då och då att fånga vackra bilder på naturen och andra föremål. Så har hållit på med lite av varje när det kommer till fotografi men just modellandet och självporträtten har stått mig som närmast. Varför jag gör detta är pågrund av att jag helt enkelt älskar det. Det känns som mig och det är en typ av frihetskänsla att kunna uttrycka sig genom fotografi. Jag får utlopp för min fantasi, kreativitet och självförtroende. Inspiration av andra fotografer och modeller är något som jag tar till mig och försöker lära mig av. När jag skapar mina foton så är det antingen med en fotograf eller på egen hand. När det är med en fotograf så försöker jag innan planera ut ett tema eller diskutera fram det med fotografen själv. Om det gäller självporträtt så försöker jag b.l.a att fundera ut hur jag ska ta fram fotona på bästa sätt från min egen förmåga. Självporträtt skapande är något jag starkt rekommenderar till alla fotografer och modeller eftersom man ser sig själv på nya olika sätt. Jag skulle älska att ta mitt foto intresse till nya nivåer och delvis uppnå mina drömmar och större möjligheter. Så kämpa för det jag älskar kommer jag att fortsätta att göra. Men även om jag inte når upp dit jag vill så vet jag åtminstone om att jag alltid kommer att ha mitt intresse kvar livet ut. Om du är intesserad av att följa min resa så tveka inte att kika in på min instagram becchoffie Ha det fint! Lite av mitt egna fotoskapande

En påminnelse.

Hej! Natalie här igen för ytterligare ett gästinlägg! :)
Jag tänker att jag inleder med en repost från mitt instagramkonto: Natalie.Dahlberg:
"En liten påminnelse nu i den här pandemin, när det så tydligt syns att ätstörningarna och den psykiska ohälsan ökat ännu mer. Isolering och utanförskap är ett faktum och tankar kring mat, vikt och träning är dem enda tankarna som frodas när en tillbringar 24 timmar om dygnet med sig själv och sitt eget sinne. Scrollandet på sociala medier dag ut och dag in där vi bländas av retouchade kroppar, hälsoråd vi inte bett om och sponsrade värdelösa dietreklamer (äckliga viktväktarna, bort från mitt jävla flöde!!) Hets, hets, hets. Så jag vill egentligen bara komma in hit och uppmuntra er och motivera er, att oavsett vad du går igenom, om vikten och kroppen förändrats, hur mycket eller lite du än rört på dig, att rutinerna du hade nu är begränsade pga covid och jag förstår att det kan kännas jättejobbigt, men OAVSETT så förtjänar du en mätt och lycklig kropp och måste äta darling. Den här pandemin är ett jävla helvete, men håll in och håll ut. Straffa inte din kropp. Ta hand om den. Ta hand om dig. Finns bara en av dig. Och du är så jävla viktig och är värd att må bra. Du är såååå värdefull❤️" Detta är så, så, såååå viktigt.
Jag led av ätstörningar i 15 år och det är 15 år helt bortkastade av mitt liv. 15 år med en strävan efter den perfekta kroppen och det gjorde mig bara olycklig. 15 år som jag aldrig får tillbaka. En näringslös kropp som tappade både håret och naglarna. Och det har aldrig riktigt repat sig. Mitt hår växer inte som det ska än i dag och naglarna är sköra. Detta är inte för att skrämma någon, men en kropp utan näring kommer till slut agera utåt och ge permanenta skador.
Att vara smal och den eviga strävan efter att väga en viss vikt, kommer aldrig göra dig något gott och kommer aldrig göra dig lycklig. Ens lycka sitter inte i kroppen som bär dig genom livet. Ens lycka kommer inifrån och att göra sådant som en tycker är roligt. Att skapa härliga minnen och leva livet till fullo.
Du förtjänar att leva, må bra, äta, njuta. Ta hand om din kropp. Ta hand om dig själv. Straffa inte dig själv för att du ätit en måltid som du anser varit en stor måltid, eller inte tränat en dag eller om kläderna känns tightare i dag än i går. Livet är så mycket mer än kaloriräkning. Du föddes inte för att räkna kalorier och väga dig.
Du föddes för att leva.
Så släng vågen, radera kaloriräknarapparna, och börja lyssna på din kropp istället.
Den säger mer än du tror. Ät när du är hungrig, ät tills du är mätt, ät det du är sugen på, träna när du känner dig motiverad och vill, sov när du känner dig trött, sjukanmäl dig om du känner dig sjuk, vila när du känner dig matt, allt detta kommer din kropp tala om för dig och det är den du ska lyssna på.
Ta hand om dig nu och ta hand om varandra.
puss!❤️

Island runt på 7 dagar del 1

Island är ett magiskt land som jag längtat efter att få besöka och till slut blev det av. Då varken jag eller min fru varit där tidigare så läste vi en del och bestämde oss för att köra Ringvägen, väg 1,  runt Island för att se så mycket som möjligt. Vi hade sju dagar på oss, kanske lite i minsta laget. Rutten gjorde vi upp hemma och bokade alla hotell så att vi inte skulle stå utan boende. Risken kanske var liten att det skulle bli så i och med att vi reste i oktober månad. Även hyrbil bokade vi hemifrån och konstaterade att vi inte behövde ha någon större bil eller fyrhjulsdrift när vi skulle hålla oss till Ringvägen, fast såhär i efterhand skulle vi valt en större bil. Vi landade på Keflavik vid tretiden, tog vårt bagage och hämtade upp vår lilla hyrbil, Hyundai i20. Första natten skulle vi sova på hotell i Borganes och incheckningen var senast 23.00. Det var en sträcka på knappt tolv mil så det skulle inte vara några problem att hinna dit, eller? Klockan var strax efter 16 lokal tid när vi lämnade flygplatsen och begav oss mot nya äventyr på denna sagolikt vackra ö. Vi stannade vid en matvaruaffär och provianterade så att vi hade lite mat och dryck i bilen. Priserna var hisnande höga 😱 men som tur inte lika höga när man räknade om dem till svenska kronor. Vi gjorde en avstickare söderut och hamnade vid ett geotermiskt område. Området har två olika namn, Seltúnshverir eller Krýsuvíkurhverir. Ett helt fantastiskt område där det ryker och puttrar överallt. Marken är vackert färgad av olika mineraler som lösts upp i det varma vattnet. Det var så levandes grant så att man fick tårar i ögonen, eller berodde det kanske på den stickande svavellukten som luften var fylld med 😂 När vi styrde norrut mot Borganes så började mörkret falla och helt plötsligt kom det gröna skenet slingrandes på himlen. Norrskenet är magiskt vackert och man kan inte annat än stanna och titta på det, och givetvis fota. Det blev så klart flera fotostopp längs vägen till vårt hotell och den goda marginalen var plötsligt helt borta. Klockan var 23.00 när vi svängde in vid hotellet, parkerade och halkade ur bilen. På hotellet möttes vi  av en något trött och överförfriskad portier som räckte över nycklarna till vårt rum. Efter resan var vi trötta och somnade direkt vi lade huvudet på kudden😴

Boys will be boys? No way!

Boys will be boys var titeln på en fotosession som dök upp i mitt huvud för ett antal år sedan och som idag har vuxit till helt nya dimensioner på flera olika sätt. Det började egentligen med att jag alltid haft ett särskilt intresse för det och de som sticker ut lite utanför normen och för att jag alltid lockats av att faktiskt prata om sånt som vi alla människor gör och tänker på men som vi av gammal tradition, eller för att skydda den privata sfären, inte pratar om. Just fotosessionen dök upp i mitt huvud när jag träffade Marina via nätet. Vi hade skapat en kontakt eftersom hen ville fotograferas av mig och gillade mina lite knäppa idéer och jag var nyfiken på Marina som på något sätt stack ut. Kanske var det för att hen var performenceart artist och inte rygga för några idéer? Eller kanske var det även för att hen i sitt uttryck både var "manlig" och "kvinnlig" (vad nu det är?) i en oslagbar kombination på en och samma gång? Hur som helst så blev bilderna grymma och är något som jag idag faktiskt är stolt över att vi båda vågade genomföra. Så går tiden Livet rullar på och saker sker, familjen växer, man flyttar, får nya erfarenheter och världen förändrar sig på gott och på ont. Det är dock en sak som består, "Boys will be boys". Jag är själv en produkt av min tid och min uppväxt, som trots allt känns väldigt sund i jämförelse med dagens informationsflöden och åsiktshets. Jag vill inte måla Fan på väggen och självklart finns det otroligt mycket bra och positivt idag både på nätet, i media och här i verkligheten men desto viktigare då att visa det och stå upp för det och våga visa när något inte går rätt till. Våga vara en motpol och en förebild till de som hamnat snett. Jag är i grund och botten en positiv människa och jag vägrar tro att det skulle vara kört. Jag är feminist, och på något skevt sätt tror jag att de flesta är det i grund och botten eller finns det faktiskt några som anser att vi bör skilja på jämställdheten beroende på kön, på riktigt? Det kommer säkert finnas en skara folk som får en klump i magen när de läser ordet feminist. Det finns säkert de som tycker att det är fel i någon märklig försvarsreaktion, att jag skulle förespråka manshatare, radikala ideologier och massa konstigt. Jag förespråkar nästan inget hat och radikalisering tycker jag är otäckt oavsett om det är som feminism, patriarkatism, religion, främlingsfientlighet eller what ever. Tiden går och livet är ungefär som vanligt men så hände något i och med Metoo, alltså något jäkligt bra som skulle ha skett för hundratals år sedan egentligen. Jag tror att många män fick sig en ordentlig tankeställare och en vilja att ändra på systemet och ändra på manligheten. Jag har alltid sett mig som en förespråkare av jämställdhet, och som en juste kille men såklart kan även jag se situationer och händelser i min historia som inte varit lika bra i alla lägen. Främst skapat av en jargong och tradition om hur saker bara bör vara, eller? När åsikter i ämnet dök upp i sociala medier eller på andra platser reagerade jag också alltid med en gnutta irritation och blev nog lite sårad. "Men hallå, det är inte ALLA män som beter sig så. Vi snälla som vill hjälpa till finns faktiskt också". Såklart så är det så. Det gäller inte alla män, precis som radikala feminister inte heller gäller alla feminister, för att göra en liknelse. Men, och nu kommer vi till den viktigaste delen i det här inlägget. Men, eller män. Män Det är något som är så himla sjukt och felaktigt i många mäns beteende. Jag har kommit på mig många gånger att sitta och skämmas för att vara man. Det räcker att se nyheter, läsa tidningar, kolla styrande politiker i världen, när det skett något mord, misshandel, våldtäkt, bråk, hat ja det mesta som är kriminellt eller inte särskilt bra för andra, så är det män. Kom inte med något försvar nu att "Ja men...." det är ju ganska uppenbart att så är fallet. Det jag tänker nu är att det här måste ändras. Har vi inte kommit längre år 2020. Är vi fortfarande bara djur som styrs av primitiva instinkter och kuken? Och för säkerhets skull, NEJ det gäller inte alla män. JA det finns idioter till kvinnor också, men rent generellt talar statistiken och verkligheten sitt tydliga språk. Det finns flera konton på sociala medier med kroppspositivism, kroppsaktivism och feminism som är till för oss alla oavsett vilket kön vi anser att vi tillhör. Det är det minst väsentliga här. De finns till för oss människor så vi ska få perspektiv på världen och oss själva. De finns för att vi ska reflektera och lära oss något. Huvudsaken måste vara att alla är OK precis som de är och att alla har samma rättigheter och skyldigheter mot varandra. För att bara lyfta några så finns ju Stina Wolter och Natalie Dahlberg (som även skrivit ett inlägg här). De får utstå en massa hat och åsikter och gissa från vilka det främst kommer. Jo män, surprise. Varför anser man att man har rätt att uttala sig om en annan människas utseende, behåring, nakenhet, vikt, ålder? Varför skickar man dickpics helt random? och varför tror man att en naken/lättklädd kvinna vill knulla där och då och just med dig? Dels tänker jag att nätet är bra plats för fega kräk att försöka utöva sin makt mot främst kvinnor. Det finns en rad olika plattformar som gör det möjligt. Men bara för att det är möjligt så är det ju inte ok. Nätet är även en plats där vi andra finns. Där Stina finns och Natalie och tusentals andra, där finns jag, du och en massa bra folk som nu måste stå upp. Visa alternativet, visa det bättre. Jag hoppas och tror att det kommer en förändring med yngre generationer men det finns uppenbarligen fortfarande ett stort behov av att förändra och vara en motpol, en förebild. Jag har precis sett Björnstad på HBO. Det är baserat på böcker av Fredrik Backman där man behandlar just det här. Den till synes "oskyldiga" kulturen i omklädningsrum som säkert är aningens överdriven i böckerna men som finns där ute, bland våra barn och ungdomar och säkert hos vuxna också. Den finns i skolan, den finns i offentliga rummet och ska vara "oskyldig". "Ja, men jag menade inte så". Om man inte menar så. Varför ens säga det? Det är dags att sluta gömma sig bakom att det skulle vara en "grabbig jargong". Det är fan inget grabbigt i att vara idiot och bete sig korkat och sexistiskt. Jag brukar prata med min egen son så ofta det finns möjlighet och utrymme men jag tror och hoppas att den generationen har fattat saken, i alla fall en del av den. Vad ska vi göra då? Jag tänker att vi som faktiskt anser att det här är fel och helt galet (jag tror vi är fler än de andra) faktisk måste står upp för det rätta nu. Gör positiva inlägg. Hjälp till att förminska hatare och gubbäckel, hjälp till att säga ifrån när en jargong inte är lämplig. Jag får för mig att hatare är mer aktiva på sociala medier och liknande än vi normala personer, men kanske är det dags att ta tag i det och verkligen vara en motpol och visa på en förändring, en förbättring och fler alternativ. Tänk till både en och två gånger innan du själv kommenterar ett inlägg och varför du ens kommenterar det. Framför allt. Var inte rädda. Det här bara måste gå att ändra innan världen är en död klump i rymden där hat och makt styr. Det kanske är en otäck värld som öppnar sig med otäcka sanningar om dig själv eller kanske om vänner, släktingar men vad är alternativet? Var inte rädda, jag tror vi har allt att vinna på det här och jag tror att om vi blir mer tillfreds med oss själva är vi både bättre partner, pappa, sambo, särbo och framförallt medmänniska. Så sluta hata, sluta ha åsikter om saker som är helt oväsentligt och som sårar och skadar andra. Ha istället åsikter om hatare och de som inte bidrar till en bra utveckling av samhällets alla kön, storlekar och sorter och som ser hela mänsklighetens unika sak, att alla är vi olika. Ha åsikter som stärker andra, som får andra att växa och må bra. Boys will be boys? Men tänk ändå vad som starta med fotosessionen för mig och för Marina, eller rättare sagt Kim. Förutom att vi lekte med typiska könsroller och vilken jargong en kille skulle ha på bild i en kvinnas kropp, så väckte vi en övertygelse hos mig som länge legat och grott och varit en övertygelse för mig sen barnsben men som idag är ett måste och en självklarhet att sprida och dela med mig av. Kim som faktiskt idag ser sig som könsneutral och som kämpar mot både egna demoner som de på nätet som saknar förståelse och som bara har tradition som enda, enkla förklaring till varför saker ska vara på ett visst sätt. Läs blogginlägget vett jag! Jag tror INTE Boys will be boys särskilt länge till i samma betydelse som förr. Vad är det att sträva efter? Du är du och alla är unika i alla våra likheter och olikheter. Det är OK att vara den man är oavsett hur man är så länge man klarar att inte klanka ner på andra, såra andra, skada andra. Boys will be humans too. Tack för ordet. /Mattias Åström PS: När jag var liten älskade jag att klä mig som tjej och dansa och uppträda för släkt och vänner. I vuxen ålder har jag blivit fegare men har nästan alltid haft långt hår och fått höra att jag skulle vara "tjej" på grund av håret och hur fint det är när det är kort. Korkat jag vet!

Skogsvrak

Här och var i vårt avlånga land står det en del skogsvrak, mer eller mindre välbevarade. Vissa står inne i gamla lador och andra står ute i det fria. Var de står är ungefär lika hemligt som var man plockar kantareller 🤭 Vill du se fler av mina bilder så finns de på Instagram @fotograf_lasse_andersson Många har besökt bilkyrkogården på Kyrkö mosse eller Åkes bilskrot som den också kallas. Skroten ligger i Tingsryds kommun och vill man hitta dit är det bara att googla så får man fram adressen. Bilarna är rätt illa åtgångna och en del har börjat sjunka ner i mossen. Mossgrönt och rostbrunt är färgerna som gäller på bilarna, eller vraken som är kvar. Om man ska besöka skroten kan det vara bra att ha vattentäta skor på sig för ofta är det rätt sumpigt där. En annan bilskrot som är välkänd är bröderna Ivanssons bilskrot i Båstnäs. För att ta sig till skroten får man köra ca två mil på slingrande grusväg, men det är det värt. Bilskroten är välbesökt och det var mer folk här än vi trodde. Men det är stor yta att röra sig på och det står bilar precis överallt. Bilarna här är i betydligt bättre skick än Kyrkö Mosse. Här kan man gå runt i timmar och hitta ”nya” bilar bland träden. Det sägs att det finns runt tusen bilar här! För den som älskar att fota gamla bilar är detta himmelriket 🤗 Vilket objektiv jag använder beror på vilket jag har med mig och vad jag tänker ta för bild. Det är oftast fyra olika objektiv som jag byter mellan; 14 mm, 20 mm, 50 mm och 105 mm. Stativet följer nästan alltid med. När jag fotar varierar jag ofta bländare, från minsta upp till bländare 10. Vid dåliga ljusförhållande gör jag ofta HDR-bilder. Ibland vill jag uppnå ett extremt kort skärpedjup och då använder jag Brenizer metoden. Då lägger man ihop flera bilder, likt ett panorama, både på höjd och bredd. Men skogsvrak finns som sagt lite överallt ofta i närheten av gamla hus. När bilen slutade fungera ställde man den helt enkelt bakom ladan eller precis vid tomtgränsen. Fast ibland står de mitt ute i skogen dit det inte ens längre går någon väg.  Man blir helt förundrad ibland över var man hittar dem 🤔 En del är så upprostade att man kan knappt kan se vad det är för märke medan andra ser oförskämt bra ut för sin ålder trots brist på omsorg. Det hade varit roligt att få veta historien bakom dem och varför de har blivit ståendes där de står. Kanske var tanken när man ställde den där att man någon gång i framtiden skulle laga den. Eller var det helt enkelt för dyrt att skrota dem? Sen finns det gamla skrotbilar som står mer eller mindre inne i samhällen, De står där som ett monument över svunnen tid. Kör man längs gamla riksvägar är det lättast att få syn på dem. Men man måste vara observant för de smälter in i omgivningen förvånansvärt bra då då gräs och sly växer upp över dem. Tittar man åt ”fel” håll i ett par sekunder har man missat dem. Hur hittar man då dessa bortglömda och undanställda pärlor? Håll ögonen öppna när ni rör er ute i skog och mark, de kan stå där du minst anar. Titta bakom gamla byggnader och längs gamla vägar. Studera Google Maps och se vad du kan hitta. Och ibland  har man tur att få tips från någon likasinnade som vet att man precis som dem bara är ute efter att ta bilder.

Kameran och fotograferingen som återhämtning .

Större delen det här konstiga året, som vi aldrig någonsin kommer att glömma, har jag varit sjukskriven för en utmattning. Jag, som aldrig ger mig eller ger upp. Förmodligen just precis därför. Jag gick hem för att vila och kunde inte gå tillbaka till mitt arbete. Jag har under året följt de krokiga vägarna för att hitta till hjärtat. Nu har jag bestämt mig för att göra något av min passion, fotograferingen. På riktigt. Jag har tillbringat många många timmar i skogen det här året. Med kameran som sällskap. Tänk vilken tur vi har här i Sverige, som får traska omkring i skogen hur som helst. Kameran har varit min viktigaste källa för återhämtning, och den har tagit mig utanför dörren, även när det hade varit skönast att ligga kvar under filten. Med den har jag fått en paus från världen runt omkring, och det har blivit stilla en stund. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag fotar mycket natur och djur, eftersom jag bor med skogen inpå knuten och det är så skönt och avslappnande att tillbringa tid där. Men jag fotar också familjer, barn och porträtt. Gärna dokumentärt och med en avslappnad känsla. Tycker om det personliga och lyhörda mötet med människor. Min bildstil är dov, lite vemodig och jag hoppas att bilderna berör, på ett eller annat sätt. / Vera Instagram: voverora instagram.com/voverora veronica_eng@hotmail.com

Vintergatan

Tack Mattias för att jag återigen får möjligheten att berätta om min fotografering. Vill ni se mer av mina foto så hittar ni mig på instagram @fotograf_lasse_andersson I mitt förra inlägg berättade jag om macrofotografering av insekter och denna gång tänkte jag prata om något större, nämligen Vintergatan eller närmare bestämt Vintergatsbandet som vi ser på natthimlen. Vintergatan är vår galax och den är enorm. Det sägs att Vintergatan är ca 100 000 ljusår i diameter och en del hävdar att den är betydligt större än så. Oavsett så är den betydligt större än sländorna jag visade i mitt förra inlägg ✨ Många tycker att det är tråkigt när hösten närmar sig och det blir mörkare tidigare om kvällarna, men det tycker inte jag. För det är då säsongen för fotografering av natthimlen börjar.  I södra Sverige där jag bor går det att fota Vintergatsbandet från början på augusti till början på maj. Tillräckligt mörkt för att fota den blir det ca två timmar efter solnedgången. Det finns flera olika sätt att fota Vintergatsbandet och här tänker berätta om hur jag har valt att ta mina bilder på det. Jag använder min vanliga kamera och ett Canon 14 mm f1,8 objektiv när jag ska fånga Vintergatsbandet. ISO brukar jag sätta på 6400 och slutartiden runt 20 sekunder. Vintergatan består av av miljarder stjärnor och när man går ut en mörk natt och tittar upp på himlen kan man se vintergatsbandet. Tyvärr är det mycket ljusföroreningar som gör att det kan vara svårt att se Vintergatsbandet tydligt. När vi var på Svalbard fick vi höra om New York-bon som hade blivit helt fascinerad av hur tydligt stjärnorna syns när man kommer bort från stadens ljusföroreningar 🌟 Men man behöver inte åka till Svalbard för även i vårt avlånga land finns det ställen som är mer eller mindre ljusförorenade. Mitt intresse för att fotografera natthimlen väcktes för ett par år sedan, I början hade jag den astronomiska kalendern till min hjälp för att se hur Vintergatsbandet står vid olika datum och tidpunkter. Där står också månens fas och månens upp- och nedgång i den. Jag laddade även ner appen Dark Sky Map för att se var det finns minst ljusföroreningar. Två andra appar som jag tycker är användbara  är Star tracker och Star walk 2. Jag kan rekommendera att man har en bra pannlampa som går att ställa om till rött sken så slipper man bli bländad. När jag har koll på hur vintergatsbandet står, att månen inte är uppe och att det inte är så mycket ljusföroreningar  åt det hållet jag ska fota gäller det att vädrets makter är med en. Lite slöjmoln kan vara vara effektfullt på bilden men det får inte vara för mycket moln. Det gäller det att hitta en bra plats med något som kan vara en bra förgrund till Vintergatsbandet, Sen är det att sätta kameran på stativet och rikta kameran mot stjärnhimlen. När jag fokuserar på Vintergatsbandet så använder jag Live view på kameran och fokuserar manuellt. Sen är det bara att fota på :) Hoppas att jag lyckats väcka ditt intresse för att fotografera vår natthimmel 💫

Macrofotografering av insekter

Tack Mattias för att du bjudit in mig som gästskrivare till din blogg. Jag heter Lasse Andersson och jag har fotograferat sedan 2008. Mest fotar jag mycket natur, övergivna platser och rymden, alltså både stort och smått. Ni hittar en del av de bilder jag tagit på Instagram @fotograf_lasse_andersson så följ mig gärna där. Det jag fastnade för ganska snabbt var macrofotografering av insekter, gärna olika sorters sländor. Visste ni förresten att det finns 65 olika sorters sländor i Sverige? Hur gör man då för att ta bra insektsbilder? Det finns massor av sätt för att lyckas med det och här kommer mina tips på hur jag gjort för att i mitt tycke lyckas med det. För min del har det inneburit en hel del tidiga morgnar men också en del förarbete kvällen innan (och en förstående fru 😉) Ofta kör jag ut till en äng på kvällen precis när solen går ner för att se var insekterna sätter sig för nattvilan. Insekterna sitter kvar på samma ställe på morgonen, ja inte om det är nattaktiva insekter så klart. Efter att varit ute och rekat så är det att åka hem igen och packa kameraväskan med rätt objektiv, nyladdade batterier och kameran förstås. De objektiv jag använder mest vid macrofotografering är canon 180 mm och Canon MP-E 65 mm. Kameran jag började med var en Canon 20D men under åren har jag bytt kamera några gånger och nu har jag en Canon 5 DsR. När jag fotar macro har jag alltid stativ, macrosläde och fjärrutlösare. Det gör att jag kan komma nära insekterna, få bra skärpa och undvika skakningsoskärpa. Så när allt är packat är det dags att ställa klockan på väldigt tidigt, för det gäller att vara på plats innan solen går upp. Och sova kan man göra senare i livet 😀 Så klart gäller det att ha koll på vädret också. Regn är inte bra och inte heller blåst. Men det får gärna vara dimmigt och kallt för då får man fina daggiga insekter eller till och med insekter med iskristaller på. När klockan ringer på morgonen, eller mitt i natten känns det som ibland, är det bara att bära ut utrustningen i bilen och ge sig iväg till den plats som jag rekade på kvällen innan. Sen är det bara att montera kamerautrustningen och leta upp insekterna där de sitter. De sitter alldeles stilla på morgonen och börjar inte röra sig förrän solens strålar träffar dem. Så har man tur hinner man fånga några stycken på bild innan de skakar av sig daggen och  börjar flyga omkring igen. Hoppas att ni har fått lite användbara tips på hur man kan göra för att fånga de vackra insekterna som finns i vår natur. Ha en bra dag🤗 Lasse Andersson

Jag fotograferad ? Naken !? Varför ? Varför inte !

De flesta av oss tycker inte om att bli fotograferade men vill gärna ha fina bilder av oss själva. En ekvation som så klart inte riktigt går ihop. Och det här med selfisar snett uppifrån kanske inte riktigt är samma sak som ett vackert porträtt ? Jag tycker om att fotografera just dessa män, kvinnor och par. Eller förresten … kvinnor har det blivit. Män pratar mycket men kommer inte till skott medans kvinnor pratar mindre och gör mer istället. Och par ska vi inte prata om, det är kvinnorna som ”släpar med” sina män Och dessutom så fotograferar jag egentligen inte, utan försöker få till utrymme i tid, rum och tanken för att kunna skapa bilder tillsammans. Ofta 2 – 3 timmar i lugn och ro i en studio eller ute. Ofta med en hel del diskussion och titt på bilderna allt eftersom dom växer fram. Och de allra flesta blir positivt överraskade. Inte bara över hur bra dom faktiskt ser ut, utan också hur intressant och komfortabelt det kändes. Och många kommer tillbaka igen. Och ibland igen och igen. Bilderna är till för dem jag fotograferar och inte för mig eller för att publiceras. Även om jag har fått tillåtelse att lägga upp en del på Instagram @zanderneuman och min (rätt gamla och ouppdaterade) hemsida https://xandernewman.myportfolio.com – kolla gärna lite vad jag och dom jag fotograferat försökt skapa tillsammans. Näää ... jag heter inte Zander ( eller Xander ). Det har blivit ett alterego för min egen skull och för dem jag fotograferar. Det är en del av att skapa ett utrymme som blir lite semi-anonymt för dem som väljer att visa sina bilder på mina siter. Och nej … jag tar inte betalt och betalar inte. Vi gör detta för att det är kul, kreativt och ett lite annorlunda sätt att mötas som människor man inte känner varandra tidigare men som vill göra något kreativt och intressant tillsammans. Snygga porträtt ja. Måste man vara naken? Och varför? Näää … det måste man inte så klart (vara naken ). Men många tycker, när dom sett fina porträttbilder på sig själva och känner sig komfortabla med mig och att skapa bilder tillsammans, att det känns naturligt att ta ett steg utanför det vardagliga och pröva något som man kanske tänkt men inte vetat hur man ska göra, eller haft anledning att göra tidigare. Eller för att man vill ha en vacker bild på sig själv för framtiden. Eller för man tycker det är kul. Eller som nån sa … ” Nu när jag fyllt fyrtio har jag slutat fråga andra ... Varför då? Och istället börjat säga till mig själv … Ja, varför inte! ” Zander Neuman

  • Tumblr Social Ikon
  • Twitter Social Ikon
  • Pinterest Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Facebook Social Ikon
  • Flickr Social Ikon
© Copyright by Mattias Åström - mafoto