My Items

I'm a title. ​Click here to edit me.

A difficult life

A difficult life

There are always two sides to a coin (soon children and young people will wonder what a coin is…). My page is pretty easy to understand - I think. I'm way too kind. And very empathetic. Often puts the needs of others before my own. Or have done at least. I learn more and more every day to set boundaries for what is good or less good for myself, what to "swallow" and forgive and when to say STOP, IT'S ENOUGH! If you get a sudden call late on a Friday night from someone you are friends with on Facebook, but have never talked to, do you answer? At that point, it may be something important. I answered. If at the other end you hear a drunken man who more or less asks for help because he feels really bad and just wants to talk a little, do you hang up? I did not. Part of the reason is that I have had conversations before with someone who felt so bad that the person considered taking his life. A conversation can do so much. That's why I just can 't let it go. It was a little longer contact than I intended from the beginning. I gave it a few chances, mostly for the sake of the other when he did not want to let me go. He needed me, I did not need him. I was more than clear from the beginning. Still, there were some abuse that I experienced as a gross lack of respect. I was too kind and allowed myself to be persuaded to continue the contact. He needed a friend. Which later turned out to be a love affair on his part. But when it comes to love, the brain does not work properly. Therefore, the lot fell on me to interrupt our contact. For a little over a week, I was "hunted" in every possible way to give him another chance. I had already given him several. Now it's stop! I know several who would report to the police, but I think it would do more harm than good. The person is not dangerous, but feels bad. And I can not take that responsibility. I know it was stupid of me not to say stop from the beginning, but I never thought it would be this big. Never before have I ended a contact in this way, especially when the other party cannot accept the situation. This is not something that is easy. I am proud that I dared to resist and set my limit, even though I would have stood my ground from the beginning. Life can be difficult sometimes. How had you done?

Ett svårt liv

Ett svårt liv

Det finns alltid två sidor på ett mynt (snart kommer väl barn och ungdomar undra vad ett mynt är…). Min sida är ganska enkel att förstå – tycker jag. Jag är alldeles för snäll. Och väldigt empatisk. Sätter ofta andras behov före mina egna. Eller har gjort i alla fall. Jag lär mig mer och mer för varje dag att sätta gränser för vad som är bra eller mindre bra för mig själv, vad jag ska ”svälja” och förlåta och när jag ska säga STOPP, DET RÄCKER! Om du får ett plötsligt samtal sent en fredagskväll från någon du är vän med på facebook, men aldrig har pratat med, svarar du? Vid den tidpunkten kan det vara något viktigt. Jag svarade. Om du i andra änden hör en onykter man som mer eller mindre ber om hjälp pga att han mår riktigt dåligt och bara vill prata lite, lägger du på luren? Det gjorde inte jag. Till saken hör att jag har haft samtal tidigare med någon som mått så dåligt att personen övervägt att ta sitt liv. Ett samtal kan göra så mycket. Därför kan jag bara inte låta det vara. Det blev en lite längre kontakt än jag hade för avsikt från början. Jag gav det några chanser, mest för den andres skull när han inte ville släppa mig. Han behövde mig, jag behövde inte honom. Jag var mer än tydlig redan från början. Ändå skedde några övertramp som jag upplevde som grov brist på respekt. Jag var för snäll och lät mig övertalas att fortsätta kontakten. Han behövde en vän. Vilket senare visade sig bli en förälskelse från hans sida. Men när det handlar om förälskelse så fungerar inte hjärnan som den ska. Därför föll lotten på mig att avbryta vår kontakt. Under en dryg vecka blev jag ”jagad” på alla möjliga sätt för att ge honom en ny chans. Jag hade redan gett honom flera. Nu är det stopp! Jag känner flera som skulle polisanmält, men jag tror att det skulle göra mer skada än nytta. Personen är inte farlig, men mår dåligt. Och det ansvaret kan jag inte ta på mig. Jag vet att det var dumt av mig att inte säga stopp redan från början, men jag trodde aldrig det skulle bli så här stort. Aldrig tidigare har jag avslutat en kontakt på detta sätt, speciellt när den andra parten inte kan acceptera situationen. Detta är inget som är lätt. Jag är stolt över att jag vågat stå emot och satt min gräns, även fast jag skulle stått på mig redan från början. Livet kan vara svårt ibland. Hur hade du gjort?

Dollmaker

Dollmaker

There is something certain about naughty children and dolls. Maybe it's because it gets a little unpredictable when something so cute and innocent shows the opposite. There is a plethora of films on the subject such as. Chucky or Annabelle to name a few. Dolls are also available in a whole bunch of photographs and montages, but that does not stop me, I also want to be involved and play ... The right doll I think some dolls already look a little nasty. There is something about the sneer some have or those who look like a mixture of a small child and an adult. I've had the idea for quite some time and a little consciously looked for that "right" doll to fix. But time passes and the right doll is hard to find. Every time I have been to a flea market, I have tried to keep my eyes open, but it is difficult to find the right one. I gave up that idea a bit and thought that I would invest in a doll in more correct material and that can sit and move my arms and legs. A doll that was not in porcelain or cloth. Then it appeared one day. Some may think it is wrong to "destroy" a doll? Maybe because it looks so human? Maybe because it's a toy? I have to admit that it felt a little funny in some steps but what a phase. The world is full of dolls and there are worse things than destroying a doll in this world. In fact, it was not destroyed either, just changed. But how did I do then? Will try me on a small tutorial but unfortunately I forgot to photograph / film all the steps, which was the idea to make a film. Instead, it got to be a blog post: o) 1. After watching a number of different tutorials on youtube, I came to the type of look I wanted. It is possible to make a variety of styles. So my imaginary style required that I first paint the whole doll in black acrylic paint. 2. When the black paint dried, I used an off-white acrylic paint that I applied with a roughened sponge to not get it completely covered. I put the clothes in a bowl of old coffee to get a little dirty. already now the doll looks quite spooky! 3. The next step was to get some burnt, old skin. I made a landing of hobby glue and water which I brushed all over the doll. Then I cut strips out of a thin, almost transparent bag. My bag was gray but it probably goes just as well with white or transparent. I wrapped around the whole body, arms, legs, face with the bag and let it dry. 4. Now it was time to get the bag to slip around the body and melt just enough so it looks like melted, old skin. I used a hot air gun. Be careful the doll gets damn hot. 5. When the doll has cooled down, it got a little more color. Both skin tones and some wound colors. I cut two fingers and cut a jack in the forehead down over the nose. I also try to paint a little in the hair that does not feel quite right. But it's hard to get good. I also cut the clothes and tear them a little. Then I paint the clothes with different colors to get a dirty look. 6. Now I'm going to try to burn the doll. I use a little chemically pure petrol and lit a number of times a little here and there to get soot and burns. Here, too, the hair got a little burnt. I also lit my clothes and stomped and stomped on them. 7. I took pieces of charcoal and stomped into the clothes. Crumbled ash and coal and rubbed into the hair of the doll. A small thin layer here and there with glue and water and then I blew ash that got stuck. 8. Again, it was time for some painting and try to get some "meaty" wound effects on the body. I also splashed some "blood" here and there on the body and on the clothes. First doll ready Now the doll is drying again and I think my first doll is ready and ready for photography. Hope to be able to make some scary pictures both with people and maybe on the doll itself. I really think I will make more dolls in other styles because this was fun. Hopefully I can do a video tutorial that time. If you have any questions or concerns about the doll, please let me know. mafoto.net@gmail.com Instagram: @ mafoto.se

Dockmakare

Dockmakare

Det är något visst med otäcka barn och dockor. Kanske är det för att det blir lite otippat när något så gulligt och oskuldsfullt visar motsatsen. Det finns ju en uppsjö med filmer i ämnet som t.ex. Chucky eller Annabelle för att bara nämna några. Dockor finns även i en hel drös av fotografier och montage men det stoppar inte mig, jag vill också vara med och leka... Den rätta dockan Vissa dockor tycker jag redan ser lite småotäcka ut. Det är något med det där hånflinet en del har eller de som ser ut som en blandning av ett litet barn och en vuxen. Jag har haft idén ganska länge och litet medvetet letat efter den där "rätta" dockan att fixa till. Men tiden går och den rätta dockan är svår att hitta. Varje gång jag varit på en loppis har jag försökt hålla ögonen öppna, men det är svårt att hitta rätt. Jag gav upp den idén lite och tänkte att jag satsar på en docka i mer rätt material och som kan sitta och röra på armar och ben. En docka som inte var i porslin eller tyg. Så dök den upp en dag. Vissa kanske tycker att det är fel att "förstöra" en docka? Kanske för att den ser så pass männsklig ut? Kanske för att det är en leksak? Jag måste medge att det kändes lite lustigt i vissa steg men va fasen. Världen är full av dockor och det finns värre saker än att förstöra en docka här i världen. Faktum är att den inte heller blev förstörd, bara förändrad. Men hur gjorde jag då? Ska försöka mig på en liten tutorial men tyvärr glömde jag fotografera/filma alla steg, vilket var tanken för att göra en film. Istället fick det bli ett blogginlägg :o) 1. Efter att ha kollat ett antal olika tutorials på youtube så kom jag fram till vilken typ av utseende jag ville ha. Det går ju liksom att göra en mängd olika stilar. Så min tänkta stil krävde att jag först målade hela dockan i svart akrylfärg. 2. När den svarta färgen torkat använde jag en benvit akrylfärg som jag strök på med en uppruggad svamp för att inte få det heltäckande. Jag la kläderna i en skål med gammalt kaffe för att blir lite skitiga. redan nu ser ju dockan rätt spooky ut! 3. Nästa steg var att få till lite bränd, gammal hud. Jag gjorde en landning av hobbylim och vatten som jag penslade över hela dockan. Sen klippte jag ut remsor från en tunn, nästan genomskinlig påse. Min påse var grå men det går säkert lika bra med vit eller genomskinlig. Jag virade runt helkroppen, armar, ben, ansikte med påsen och lät det torka till. 4. Nu var det dags att få påsen att smita åt runt kroppen och smälta lagom mycket så det ser ut som smält, gammal hud. Jag använde en varmluftspistol. Var försiktig för dockan blir jäkligt varm. 5. När dockan svalnat fick den lite mer färg. Både hudfärger och lite sårfärger. Jag kapade två fingrar och skar ett jack i pannan ner över näsan. Jag försöker även måla lite i håret som inte känns helt rätt. Men det är svårt att få bra. Jag skär även sönder kläderna och sliter lite i dom. Sen målar jag kläderna med olika färger för att få en smutsig look. 6. Nu ska jag försöka bränna dockan. Jag använder lite kemisk ren bensin och tände på ett antal gånger lite här och där för att få sot och brännskador. Här fick även håret bli lite bränt. Jag tände även på kläderna och stampade och trampade på dom. 7. Jag tog kolbitar och stampade in i kläderna. Smulade sönder aska och kol och gned in i håret på dockan. Ett litet tunt lager här och där med lim och vatten och sen blåste jag dit aska som fastnade. 8. Återigen var det dags för lite målning och försöka få till lite "köttiga" såreffekter på kroppen. Jag stänkte även lite "blod" här och var på kroppen och på kläderna. Första dockan klar Nu sitter dockan på tork igen och jag tror att min första docka är klar och redo för fotografering. Hoppas kunna göra några skrämmande bilder både med personer och kanske på dockan själv. Jag tror verkligen att jag kommer att göra fler dockor i andra stilar för det här var kul. Förhoppningsvis kan jag göra en videotutorial den gången. Har du frågor eller funderingar kring dockan så hör av dig vett jag. mafoto.net@gmail.com Instagram: @mafoto.se

Prom, a streak of hope

Prom, a streak of hope

Life is changing and it is somehow the only thing we are really sure of. Still, it's just as hard every time. Even if it's a positive event, it's hard. At least when it comes to our children. They grow too. That's the only real wish I have. That my children feel good, stay healthy, become confident in themselves and live life. On Saturday, it became even clearer than before. Namely, I was asked to take photos at a prom, a Corona-adapted one of course.

I do not really know why the question arose if it was simply missed to book a photographer or if someone else had to cancel? It does not matter. My daughter will take the student in less than a week and last Saturday was a ball. At first I think it was a little embarrassing to ask Dad and maybe not the dream of having his dad stand at the ball and stare, but then reality probably caught up that it does not matter. Getting a lot of pictures from the prom probably means more? Because it was short on time, I did not have time to prepare as much as I wanted. Had the time been there, I would have picked with flashes, splice cords and small fixes to get it as good as possible. It became a small emergency solution to be flexible. The camera in the highest stroke, a 24-70mm and a Speedlight with a small softbox. I found a nice lilac hedge that became the background and then the photography could start.

There were 30 people on site and with all the constellations, there were over 400 pictures after an hour of photography. My payment got to be this wonderful experience. Partly to make these young people happy with my pictures and my time, but it also gave me a lot of joy. So much hope, so much laughter, such happiness, love and warmth. Seeing her daughter be one in the crowd made me both moved and proud. There is real hope for the future regardless of Corona and other crap in the world.

Studentbal, en strimma av hopp

Studentbal, en strimma av hopp

Livet är föränderligt och det är på något sätt det enda vi är riktigt säkra på. Ändå är det lika jobbigt varje gång. Även om det är en positiv händelse, så är det jobbigt. I alla fall när det gäller våra barn. De växer ju de också. Det är den enda verkliga önskan jag har. Att mina barn mår bra, håller sig friska, blir trygga i sig själva och lever livet. I lördags blev det ännu mer tydligt än tidigare. Jag fick nämligen förfrågan om att fotografera på en studentbal, en Corona-anpassad sådan såklart. Jag vet inte riktigt varför frågan dök upp om det helt enkelt missats att boka en fotograf eller om någon annan fick ställa in? Det spelar ingen roll. Min dotter tar studenten om en knapp vecka och i lördags var det bal. Jag tror först att det var aningens pinsamt att fråga pappa och kanske inte drömmen att ha sin farsa stå på balen och glo, men sen kom nog verkligheten ikapp att det inte spelar någon roll. Att få en massa bilder från balen betyder nog mer? Eftersom det var kort om tid hann jag inte förbereda så pass mycket som jag velat. Hade tiden funnits hade jag plockat med blixtar, skarvsladdar och småfix för att få det så bra som möjligt. Det blev en liten nödlösning för att vara smidig. Kameran i högsta hugg, en 24-70mm och en Speedlight med en liten softbox. Jag hittade en fin syrenhäck som fick bli bakgrund och sen kunde fotograferandet starta. Det var 30 personer på plats och med alla konstellationer blev det över 400 bilder efter en timmes fotande. Min betalning fick bli den här underbara upplevelsen. Dels att få glädja dessa ungdomar med mina bilder och min tid men det gav även mig en massa glädje. Så mycket hopp, så mycket skratt, sådan lycka, kärlek och värme. Att se sin dotter vara en i mängden gjorde mig både rörd och stolt. Det finns verkligen hopp inför framtiden oavsett Corona och annan skit i världen.

It hatches fully in nature

It hatches fully in nature

To be part of a birth is fantastic and to be able to document it is even more fantastic. Today it was my turn to get this benefit and document when a golden dragonfly came into the world 😱 I went to take pictures of dragonflies and after a while I discovered a small nymph that clung to a reed. I quickly rigged the camera because in this nice spring weather, a "birth" can go quickly and you do not want to miss an opportunity like this. After only a few minutes, the nymph began to have a bulge on its back. A second later, a hole burst in the back and a dragonfly's head came out. It's not without my understanding where you got the inspiration for the movie Aliens because it looks pretty monstrous. The head grows slowly and the dragonfly slowly begins to bother the body. The legs sputter and you see how the dragonfly grows as it works its way out of the nymph. It pauses in its attempts to get out as it grows further. The wings have been shown solely to give a sense of proportion. Finally, the dragonfly swings and gets the back end out of the nymph and it is finally out. It sits opposite the now empty nymph shell. It's not quite ready to fly away yet. The tail is still a little crooked after being inside the narrow shell but it straightens. You can see how the dragonfly "pumps up" and grows to its full size. The color of it slowly changes from its pale baby pink color to a beautiful shiny green metallic. After the dragonfly has been sitting on its straw for a while, it is time for it to try its wings that have dried in the sun .. It flutters with them a little while it remains on the straw and right as it is, it lifts and flies away. An empty shell of the nymph remains on the straw. Maybe not the coolest birth you can be part of but an experience to see. It is difficult to imagine that such a beautiful creature as the golden dragonfly is inside a nymph.

Det kläcks för fullt i naturen

Det kläcks för fullt i naturen

Att få vara med om en födelse är fantastiskt och att få dokumentera den är än mer fantastiskt. Idag var det min tur att få denna förmån och dokumentera när en guldtrollslända kom till världen 😱 Jag åkte iväg för att fota trollsländor och efter ett tag upptäckte jag en liten nymf som klamrade sig fast på ett vasstrå. Snabbt riggade jag kameran för i detta fina vårväder kan en ”förlossning” gå snabbt och ett sånt här tillfälle vill man inte missa. Efter bara par minuter började nymfen få en utbuktning på ryggen. Sekunden senare sprack det upp ett hål i ryggen och ut kom ett sländehuvud. Det är inte utan att jag förstår var man har fått inspiration till filmen Aliens för det ser ganska monsterlikt ut. Huvudet växer sakta och sländan börjar sakta krångla ut kroppen. Benen sprattlar och man ser hur sländan växer medan den jobbar sig ut ur nymfen. Den pausar i sina försök att komma ut medan den växer ytterligare. Vingarna är små och ihopklibbade. Till slut svingar sländan till och får ut bakänden ur nymfen och äntligen är den ute. Den sätter sig mittemot det numera tomma nymfskalet. Än är den inte riktigt redo att flyga iväg. Stjärten är fortfarande lite sned efter att varit inne i det trånga skalet men den rätar ut sig. Man ser hur sländan ”pumpar upp” sig och växer till sin fulla storlek. Färgen på den ändras sakta från sin bleka babyrosa färg till vackert en vackert glänsande grönmetallic. Efter att sländan suttit på sitt strå en stund är det dags för den att prova sina vingar som torkat i solen.. Den flaxar med dem lite medan den sitter kvar på strået och rätt som det är så lyfter den och flyger iväg. Kvar på strået sitter ett tomt skal efter nymfen. Kanske inte den häftigaste förlossning man kan vara med på men en upplevelse att få se. Att en sån vacker varelse som guldtrollsländan finns inne i en nymf är svårt att tänka sig.

Leaf frogs

Leaf frogs

There are many fantastic pictures of leaf frogs online and I thought I would take pictures like that too. Because how difficult can it be? We live in Blekinge near the border with Skåne and in Skåne there are leaf frogs. We read about in which nature reserves they should be, when in the year you can find them and when in the day. Then we went to the nearest pond and looked in the water and found frogs…. but not leaf frogs. We searched through the bushes by the pond, into the thorny thickets but no leaf frog. Into the car and looked out the next nature reserve where they would be and the same procedure again with the same result that is, no leaf frogs. So then we started thinking about whether the frogs were late this year? Or early? Or wrong time of day? Or was it the wrong weather? We had to confess defeat this time and head home again. Next weekend it was time again. We drove down to Österlen again and started at the same pond as last time and with the same results as before. Then we decided on Fyledalen because there will be leaf frogs. Once in Fyledalen we found that there were many ponds and a little aimlessly we looked around among the ponds. We heard frogs croaking, saw small frog eyes sticking up in the pond but not this time it was leaf frogs either. There were a few trips around Skåne in our search for the little beautiful creatures. Unfortunately, we were not so successful in our search. Time for more research online. There were those who found frogs so it was the right time of year. The leaf frogs they found were on Österlen so we were in the right place. Maybe it was the time of day that was wrong anyway. So as the evening approached we went down again towards Österlen and the frog pond. It was dusk when we arrived at the pond and this time we had high hopes to finally see the small leaf frogs. But we did not hear any frog song even though you can hear it from a kilometer away. Into the car and towards the next pond and there it was just as quiet. So off to a third pond and then finally we heard the leaf frog croaking. What joy. But now it was too dark to look so we buried our home with the knowledge that they are at one of the ponds that we looked at several times without results. The next day it was down to the nature reserve again and now that we knew they were there we were a little more persistent in our search. Suddenly there is a glimmer of sunshine and yes there is a little frog sitting on a branch and sunbathing. Very quiet and you can easily take it for a leaf. Then it was time to mess up the camera tripod in the bushes and immortalize the beautiful leaf frog. Once we found the first frog, we saw that there were more so it is important not to give up. It's kind of like looking for chanterelles, the first one is the hardest to find. Feel free to follow me on instagram @fotograf_lasse_andersson

Be your own salesperson

Be your own salesperson

I've always said I'm not a salesperson. I'm completely awful at negotiating prices. Especially when I have to sell or buy myself. It's easier when I have to help others. Then I do not get the same feeling that others should think that I am stingy or greedy, or the bad conscience to earn at someone else's expense. Why is it like that? Most likely because it gets too close, I feel vulnerable and may be afraid of being questioned without having good arguments to make. My self-confidence falters. Probably also because I have a very great empathic ability and live in the other person's situation. I think many people share this phenomenon. I once sat in a meeting with my then boss and said a little apologetically that "I am bad at negotiating my own salary". Maybe not the best forum really, but I liked my boss, he was good. Except that he was very restrained with salaries and other things that cost. His answer there and then was: "I do not think so at all!". He saw something in me that I myself was not aware of. And in a way I can understand him; if I had put my uncertainty about money aside, I would have fixed a salary negotiation or similar without any problems. It's my own attitude I have to change. I am good at networking and marketing. If I am involved in something, it is very clear. Then I am confident, my eyes light up and my whole aura of energy grows big and spreads. Then I'm a real joy spreader who can make anyone fall. And this is me almost always. In the same way, I can negatively affect people around me. If I'm out of my mind and a little down, tired or simply bored, everyone feels it. The posture gets a little shrunken, I do not see people in the eyes, just do not want to be seen. I know how I affect people around me and therefore I want to "hide" a little when I do not feel so good. It's a natural behavior for me, but it's such a contrast to my usual happy self that my surroundings tend to be anxious. So it sometimes has the opposite effect than what is the purpose. As it is, this does not happen very often, but I am a person I am with and can not be positive and full of energy constantly. I am a person who has a hard time being something I am not. The ability to lie or manipulate is not something I possess. Sure, I've been on a couple of "slaps" over the years, but I almost always get appreciated for being just honest and genuine. Some may perceive me as kind and perhaps naive and then they may well think so. The main thing is that I myself feel good and those around me. If I have a bad day or period and I am going to an important meeting or job interview, then it is a bad idea to send out negative energy. I MUST be seen and show myself committed. For which employer wants an employee who apparently does not want to be there? Someone who does not want to be social with the rest of the staff? Or the customers? On the contrary, it is the case that anyone would love to meet a person every day at work who radiates confidence and joy, inspiration and forward thinking. In that situation, I AM a salesman! I sell myself, my experiences and above all my personality and my smile. And to get all the way to that meeting, I also have to sell myself in my way of being towards everyone I meet, in my everyday life and, above all, in my job application. It requires focus and dedication, interest so great that I temporarily forget my bad day. To get my dream job (or whatever it is about) I will put my soul into everything I do to reach the goal. I have learned that it can be heard in a phone call if you smile (feel free to try). In the same way, you can read between the lines of a personal letter in a job application, in a chat or a post on Facebook if the person is feeling well, is positive, WANTS SOMETHING. Formalia is its thing, but be personal, open up your heart. You compete with many out there. Stretch your back, bring out the commitment that only you can get, give yourself to him. What your own salesman! Then employers will fight for you. follow me on Instagram: https://www.instagram.com/cecand75/ Or me and my band Shoodix on facebook: https://www.facebook.com/shoodix

An ordinary woman

An ordinary woman

I'm an ordinary woman. Earthy. Realist, but also optimistic. Many describe me as calm and social. But really, I'm introverted. Can you be both social and introverted? Most people who think they know what "introvert" and "extrovert" mean would probably answer NO to that question. I say the opposite - I myself am a living example. Outwardly, I find it easy to talk to people I do not know, get in touch, bubble about nothing. I spread joy, calm and positive vibes and everyone gets a big part of my wonderful energy. And that's exactly it: I give of my own energy to others. It's great to see, feel and hear how people light up and it gives me the satisfaction to continue on the same path. I have reached the age that I do not care as much about what should happen if I make a mistake or say wrong… because not much happens. Then we have my introverted part in my personality. I have a great need to pause. Constant contact with other people drains me of energy. Then I have learned to actually say no nowadays and not say yes to everything and everyone. Inside, I'm still the shy, straight-legged girl who never held out her hand and talked in elementary school. I did not feel shy or directly insecure, but it has always bothered me to speak in front of a group where I am one of the group. Where I can be judged without being completely sure of what I have to say. Maybe there is a certain prestige anxiety in it, I could believe. It makes a difference to stand in front of a spectator or an audience. I have always been comfortable in that. Of course I have also been nervous, but in a positive way. I would guess that part of it is because everyone else is so uncomfortable. I'm unique and do not want to be like everyone else. As long as I CAN do what I'm talking about, or for that matter sing, I'm not a bit nervous nowadays. Many believe that I am brave enough to stand in front of an audience. Likewise, I am admired by both men and women for my seemingly perfect life. Then I want to say: THANK YOU! Amazing that you think so! But there is nothing that is perfect! I have been through more than most people know and that is exactly what shaped me into who I am today. With a thoughtful father and a more spontaneous mother, I have tried to pick the best of them both. Sometimes I make conscious choices and sometimes not as conscious. Just like anyone. But it is what I make of those choices that matters. I was once asked: "What do you regret in your life?". It became blank. Of course, I have also made bad choices sometimes, I may not always be so proud of what I have done. But! It is again what has shaped me into who I am today. My biggest weakness I would like to say is that I do not hear enough from loved ones. Why that is, I can only speculate. My own reflection is, and then I return to my introverted side, that I need my "space", my own time or whatever you want to call it. I care very much about all my loved ones, but cold talking is really not my thing. Although most would not agree with me on that. Thank you and hello, liver pie!

Lövgrodor

Lövgrodor

På nätet finns många fantastiska bilder på lövgrodor och jag tänkte att jag också skulle ta såna bilder. För hur svårt kan det vara? Vi bor i Blekinge nära gränsen till Skåne och i Skåne finns lövgrodor. Vi läste på i vilka naturreservat de ska finnas, när på året man kan hitta dem och när på dygnet. Sen gav vi oss iväg till närmsta dammen och tittade i vattnet och hittade grodor…. men inte lövgrodor. Vi letade igenom buskarna vid dammen, in i de taggiga snåren men ingen lövgroda. In i bilen och tittade ut nästa naturreservat där de skulle finnas och samma procedur igen med samma resultat det vill säga inga lövgrodor. Så då började vi fundera på om grodorna var sena i år? Eller tidiga? Eller fel tid på dygnet? Eller var det fel väder? Vi fick bekänna oss besegrade för denna gång och begav oss hemåt igen. Nästa helg var det dags igen. Vi körde ner till Österlen igen och startade vid samma damm som förra gången och med samma resultat som tidigare. Då bestämde vi oss för Fyledalen för där ska det finnas lövgrodor. Väl i Fyledalen konstaterade vi att det var många dammar och lite planlöst letade vi runt bland dammarna. Vi hörde grodor kväka, såg små grodögon sticka upp i dammen men inte heller denna gång var det lövgrodor. Det blev några turer runt om i Skåne i vårt letande efter de små vackra varelserna. Tyvärr var vi inte så lyckosamma i vårt letande. Dags för mer efterforskning på nätet. Det fanns de som hittade grodor så det var rätt tid på året. Lövgrodorna som de hittat var på Österlen så vi var på rätt plats. Kanske var det tiden på dygnet som var fel ändå. Så när det närmade sig kvällen gav vi oss återigen ner mot Österlen och groddammen. Det var skymning när vi kom fram till dammen och denna gång hade vi stora förhoppningar att äntligen få se de små lövgrodorna. Men inte hörde vi någon grodsång trots att man kan höra den på en kilometers avstånd. In i bilen och mot nästa damm och där var det lika tyst. Så iväg till en tredje damm och då äntligen hörde vi lövgrodans kväkande. Vilken lycka. Men nu var det för mörkt för att leta så vi begrav oss hem med vetskapen om att de finns vid en av dammarna som vi letat vid flera gånger utan resultat. Dagen efter var det ner till naturreservatet igen och nu när vi visste att de fanns där var vi lite mer enträgna i vårt letande. Plötsligt glimmar det till lite i solskenet och ja där sitter en liten groda på en gren och solar sig. Alldeles stilla och man kan lätt ta den för ett löv. Sen var det dags att krångla in kamerastativet i buskarna och föreviga den vackra lövgrodan. När vi väl hittat den första grodan så såg vi att det fanns fler så det gäller att inte ge upp. Det är ungefär som när man letar kantareller, den första är den svåraste att hitta. Följ mig gärna på instagram @fotograf_lasse_andersson