Det vackra i slitage

Vad är det egentligen med slitage som lockar? Varför är vi så många som uppskattar rostiga plåtar, trasiga fönster och övergivna gamla byggnader? Var går gränsen mellan att vara bara fult och slitet till att bli vackert och ett motiv för kameran? För några år sedan hade jag ett stort intresse att fotografera ödehus. Jag letade i forum, och höll alltid blicken redo när man var på väg någonstans i Sverige. De poppar nämligen upp lite här och där utmed landsvägar och i skogar eller till och med i städer. De står där som gamla spöken och bara andas historia. De gånger jag har kommit in i huset är det med stor respekt och självklart utan att röra eller flytta något. Men det är som sagt häftigt, som att vara nära ett annat liv i en annan tid på något sätt. Jag har bott i Norrköping i hela mitt liv. Jag minns gamla delar av stan som inte finns kvar och det är väl en naturlig utveckling, men ibland kan det vara lite synd också. Ett område som jag minns är det gamla "NOSS-området" där det var full aktivitet med att tillverkas turbiner bland annat. Idag är lokalerna ägda av kommunen och har nya hyresgäster i vissa av husen, men fortfarande är flera av byggnaderna mer eller mindre övergivna. Förra veckan var jag och en arbetskompis ute och fotograferade i just det området. Det är klassiska gamla tegelhus med gamla rostiga detaljer, sprickor och trasiga glasrutor. Typen av hus är ju även de av äldre modell och har spännande vinklar och vrår. Från att ha gått förbi det i flera års tid och knappt reagerat på det slita området blev till att upptäcka det på nytt med kamerans hjälp. Jag tycker att det är vackert med det gamla slitna teglet, texturen på de gamla trädörrarna och rosten som bitit sig fast på metallföremål och detaljer. Jag vet inte riktigt varför jag fastnar för den här typ av motiv. Är det historiens vingslag? Är det minnen som väcks till liv? Är jag bara svag för slitet och trasigt? Är det de olika texturerna och materialen mot varandra? Det spelar egentligen ingen större roll, men svag för det, det är jag.

Det vackra i slitage